Idag försökte jag springa med min Samsung Galaxy Note II i armbindel uppe i spåret. Det var inte helt problemfritt visade det sig... Det är en huuuge ass phone!!! Fick trixa som en dåre för att få den att sitta någorlunda i min nyinköpta armbindel. Sen undrade jag vart min överarm tog vägen...
Sen märkte jag att det inte fanns någon ljudfilsspelare värd namnet i telefonen från början - den ville bara spela upp 1 låt och sen var det tydligen bra... Jag tog hem Winamp från Google Play och slogs ett tag med att få fram listan med träningslåtar shufflad och loopad... Fick väl till det tillslut.
Då var det dags att slåss med Runkeeper. Det är en app som många av mina vänner använder, vilket mäter rundor, tid, km-tid och gammelfasters skostorlek... Kan de alla förstå sig på appen så skulle det ju vara en smula förtretligt om jag själv misslyckades. Men det enda jag kunde se, när jag böjde armen likt en zombie och kisade ner i armbindeln, var reflektionen av mitt eget koncentrerade och smått förbannade nylle!
Åh så jag fipplade med skiten! Jag ville ju bara komma iväg och springa!!! Men jag vet ju att jag tycker att sådana där prylar är skitroliga i träningen. Jag gillar att mäta och jämföra med mig själv. Och så var det ju det där med att alla andra lyckas med både Runkeeper och musik... Nåväl, jag kom iväg med musiken i öronen och en "kvinna" som deklarerade "starting workout" eller dylikt. Yes, tänkte jag och kände mig allsmäktig! Efter 5 sekunder "ending workout". Baaah! Då hade jag kommit åt touchscreenen när jag försökte höja volymen genom armbindeln! Värdelöst!
Förbi mig sprang löpare på löpare hur problemfritt som helst- helt uppe i sin löpning och säkerligen alldeles upprymda av endorfiner. Själv stod jag där med en dagssländas tålamod och kände att jag ville kasta telefon och armbindel åt H-vete... Lite till trixande jag var åter på G! Skönt! Jag fibblade med sladden medan jag sprang. Den var ivägen hur jag än gjorde med den. Antingen drog öronsnäckorna bakåt för varje steg - om jag hade sladden bakom ryggen - eller så hoppade sladden upp i trynet på mig i samma hurtiga takt som jag själv klampade på i. Försökte att inte tänka på det...
Jag sprang så i två låtar, pinnade på ganska bra tyckte jag, men stannade sedan med en högljudd harang av diverse uppfinningsrika svordomar då jag hörde en röst förklara "chapter 13: the punishment". Win-skit-ampen hade räknat med ljudboksfilerna i sin shuffle, trots att de låg i en annan mapp! Då fick det vara nog. Jag slet av mig allt, satte på ljudboken och gick en arg powerwalk istället för att springa. Inte alls så skönt som det skulle kunna varit - eftersom jag var inställd på att springa och träna lite tempo, känna vinde swicha mot ansiktet och se hur marken försvinner under mina studsande fötter. Det tog ganska mycket bärätandes på vägen för att få mig på bra humör igen. Det, samt alla leende joggare jag mötte förstås!
Alla är vi barn i början. Särskilt jag! Kanske går det bättre nästa gång. Godnatt vänner!
Löparmusik,
Runkeeper,
Samsung Galaxy Note 2,
Winamp,
Kommentera