Det finns en harddcore-trend inom träning som pågått ett gäng år nu. Anaerob mjölksyreträning och what not! Pressa pressa pressa!
Eller som en trängingskompis till Joe i Family Guy utbrister i avsnittet där Joe fått fungerande ben: "I'm gonna' work out 'till I poop myself". I adrenalinets och endorfinets översvall får kropp och psyke en kick av såkalla HIT (högintensiv träning) och liknande. MEN (there's allways a 'men'), denna trend behöver en motvikt - ett alternativ - eller en hel anna livsstil om man så vill. Barfotalöpning och burpies i all ära, men trots min träningsvana så kan jag känna att jag krymper till en futtig grundkolelev på gympalektionen, med självförtroende i skosulorna och astmamedicin i munnen...
Jag är inte ute efter att topprestera när jag tränar. Det finns så många andra områden i livet då topprestation krävs av mig. Träningen är MIN, MIN och ingen annans - och framförallt är den en del av min vardag. Jag kommer träna regelbundet hela livet. Det innebär att träningen måste uppfylla vissa krav - det är det som skiljer den mot grundskolegymnastiken! Träningen ska uppfylla mina krav - inte tvärt om! Den ska vara berikande: rolig, lugnande, utlopps-givande, kreativ, inspirerande, vacker, trygg, galen, harmonisk, osv, etc, mm. Jag tror ni fattar poängen! Träning är mitt största fritidsintresse - jag tycker det är skitkul! Och så bör man betrakta det: Träning ska vara ett av de roligaste inslagen i vardagen! Är det inte så --> make it happen!
Och till alla er som älskar HIT: det är oftast inte min grej - men det betyder inte att det kan vara det roligaste/bästa/skönaste för er. Själv tar jag i mest när jag har som roligast.
Rock on!!!
Anaerob träning,
HIT,
Träningsglädje,
Träningsmani,
Kommentera